Vi människor är så ensamma varelser. Vi är faktiskt det enda däggdjuret som faktiskt tänker på hur jävla ensamma vi är. Deprimerade jävla töntar är vi egentligen. Varenda människa på hela jorden tycker att de själva är ensamma. Kanske inte alltid, men alla 7 miljarder gör det någon gång. Eller hur många vi nu är på denna jord.

Hur mycket umgänge vi än har, hur många bra vänner vi har, hur mycket kul skit vi än gör om dagarna så tycker vi i slutändan ändå att vi är ensamma. Vi sitter och tycker synd om oss själva. Vissa visar det mer än andra. Då kallas det depression. Men även den starkaste själen sitter där någon gång, förmodligen framför datorn och filosoferar om livet och hur mycket det suger ibland.

Jag säger inte emot att jag är en av dessa människor. Jag har en förmåga att kunna isolera mig från omvärlden när jag känner att allt blir för mycket. Jag avskyr att känna mig som en börda för andra människor.

Det finns verkligen inget värre.

Det räcker med att jag sover hemma hos en polare och märker att sängen är sämre bäddad än när jag kom dit för att jag ska trycka ner mig själv och försöka göra sängen mycket finare än när jag anlände. Kanske är hos en vän som har fest och tar med mig lite vänner. På något sätt lägger jag alla mina vänners "ansvar" på mig då. Främst ifall det är jag som har taggat till att ha fest. Om något är minsta stökigt då så kan jag gå runt och städa mitt i natten när alla gått och lagt sig och jag mår rent av skit av att vara anledningen till att någon annan ska tycka att någonting är jobbigt.

Som sagt, allt ifrån nedskräpat hus till... ja absolut vad som helst. Är jag orsaken till att någon annan mår dåligt, behöver göra saker de inte har lust med, blir uttråkade, ja precis vad som helst som är det minsta negativt, så mår jag skit. Jag vill endast vara anledningen till positiva känslor och positiv energi. Är jag anledningen till negativa känslor så går jag i botten direkt.

Är jag svag för det? Eller är jag stark? De flesta människor skulle förmodligen inte bry sig. Då kanske det är en stark grej att orka bry sig så mycket? Eller så är det kanske en svag grej att bry sig så mycket och trycka ner mig själv? Jag vet inte.

I vilket fall så har jag så många gånger varit anledningen till negativa känslor för andra människor. Har misslyckats så jävla många gånger. Har lyckats ge de värsta negativa känslorna till de människorna jag bryr mig mest om. Är det något jävla fel på mig? Allt jag vill är att sprida god energi omkring mig. Vara den där killen som alla älskar att vara i närheten av. Han som får festen att bli kul, han som gör myskvällarna mysigare, han som är den underbara vännen och pojkvännen. Han som andra skulle önska att de var.

Ändå sitter jag här, en fredagmorgon, och känner mig ensam. Precis som resten av alla 7 miljarder människor brukar göra, antar jag.

Blir nog till att inleda denna Fredag med låtskrivning och gitarrspel. Musik har en förmåga att sätta allt i perspektiv. Det kan vara så lenande och så skärande. Man kan uttrycka sig inom musiken på ett sätt jag inte tror man kan hitta från någon annan stans. Allt ifrån toner och känslan i melodin till välskrivna texter och brustna rösters sorg. Musiken är min bästa vän och det bästa gömstället planeten har att erbjuda.

Men innan jag sätter mig med min gamla halvtrasiga gitarr vill jag passa på att ge ett stort grattis till min underbara storebror. Hoppas verkligen att det blir något firande någon dag. Han har oturen att behöva jobba hela helgen då han fyller 25. Fylla 25 Fredagen den 24e. Praktiskt. Om man inte hade jobbat.

Hoppas han får en grym dag ändå. Hörde att han hade en jävligt bra kväll igår iallafall!

Grattis Mike!




Ta hand om dagen då den aldrig kommer åter.

/andeh