Skriver sällan någonting längre, har jag märkt. Fått lite klagomål (läs: Krilloz) men har inte sett många anledningar att skriva.

På senaste tiden har inte mycket hänt. Eller ptja, börjar typ bli sommar. Det är ju nice, iofs, men, nä, jag känner det inte. I övrigt har jag ränt runt lite hit och dit, lyckas inte sova på natten, och druckit en del öl.

Som vanligt sitter jag nu och kan inte sova, är inte trött... På 6an är det 'Highlander'. Vilket jävla skitprogram. Nog bland de sämsta serierna man kan föreställa sig. Allt från skådespelare och story till special effect i snudd på Startrek-anda. Visserligen är väl serien gammal, men ändå. Vilket jävla skit.

I lördags var det någon form av grillfest ute hos morsan. Jag var väldigt tveksam till att åka ut. Inte för att folket på något sätt är tråkiga eller för att stället är tråkigt. Maten är ju även den väldigt god. Men av lite andra anledningar. Jag vågar inte ens föreställa mig vad som kunde hända ifall...

I vilket fall så blev det öl i massor och grillad mat. Sent på kvällen gick alla och la sig förutom jag som satt och pimplade vidare en stund och resonerade med mig själv om livet. Ringde även Krille och, nyvaken som han var då han skulle jobba, irriterade väl honom en aning med massa fyllesnack. På någon högersväng fick jag iochmed att jag snackade med Krille den briljanta idén att somna utomhus så som jag och Krille gjorde förra sommaren på midsommar. Den gången var det inte frivilligt dock. Och det var varmt.

Så, dum som jag är så la jag mig utomhus och tänkte sova. Vad gör man inte för att bjuda till och vara lite rolig? Tanken var väl egentligen att alla skulle vakna och se mig liggandes utomhus och sova och tycka detta var skitkul. Så blev det inte riktigt. Istället fick jag årets förkylning och mår fysiskt piss. Ont i kroppen fick man också, och det blev ju inte bättre av att det regnade lätt när jag vaknade. Duggade, kanske man ska säga, men det var inte så behagligt att vakna, bakfull och jävlig till att det regnar en i ansiktet. Och så förkylningen på det, gg.

Kanske ska nämna även att farsan är i Norge, så jag bor ensam för tillfället. Det är skönt, även fast det kanske inte är något stohej på något sätt här hemma vanligtvis, men ändå en liten annan grej. Plötsligt planerar man allting själv, måste själv fixa disken, köpa och laga mat, plocka undan allt jag självklart drar fram och se till att hushållet faktiskt fungerar. Så det är ju annorlunda, lite mer arbete, men framförallt skönt. Man känner sig fri, på något sätt.

Dock finns det ju downsides. Det är äckligt ensamt. Trots att jag sällan umgås mycket med farsan när han är hemma så är det ändå något sorts umgänge man har när man traskar förbi vardagsrummet och säger 'Tja!', eller bara gapar "GOD NATT GAMMGUBBE" när man rör sig till sängen.

Aja...

---

VARNING: efter denna rad följer min depression.

---

Jag vet ej ens varför jag skriver om detta här. Ingen som bryr sig om den delen av mitt liv läser detta ändå. Förutom möjligtvis mamma.

Inne på 6e månaden nu. Vad har förändrats? Inte ett skit. YES ALLTSÅ!

Jag kan inte riktigt förklara hur det är att inte kunna sova på natten. Jag har aldrig varit killen som går och lägger mig 22:00 och går upp tidigt, har mer eller mindre alltid gått och lagt mig för sent och sovit för länge på dagarna. Men jag har aldrig haft svårt att sova när jag väl är trött.

Nu kan jag inte sova, även om jag är trött. Jag kan somna. Men sen vaknar jag. Oftast vet jag inte ens varför, minns inte vad jag drömt och har ingen aning varför jag vaknar flera gånger om varje jävla natt. Men ibland minns jag.

Ibland är det så skönt att vakna. Då verkligheten är bättre än drömmen. Att då få vakna och känna att allt är bättre än det verkade i drömmen.

Men ibland är det värre att vakna. Och märka att verkligheten är som den är. När den kunde varit som den var i drömmen. Drömmar om förr. Drömmar om fantasier.

Men det är väl vad allt är. En stor fantasi, inte sant? En uppmålad jävla bild om hur man velat att det skulle vara. Det var länge sen Du brydde dig ett skit, eller om någonting. Någon gång hände någonting. Dagen då Du slutade bry dig. Dagen du blev den människan du är idag. Jag vet inte hur många gånger de senaste månaderna som jag frågat mig själv vad det var som hände. Hur kunde du, den underbaraste och mest omtänksamma människan i världen, förändras så?

Det är svårt att förstå hur ont det gör när de människor man älskar visar sig vara helt andra personer än man trodde de var.

Men varför mår jag då så här? Borde inte jag må bra nu då, eftersom du ändå inte var personen jag trodde att du var? Borde inte hela grejen vara pisslätt att släppa då?

Jag antar att det handlar om fantasi.

Fantasin i det hela är den bild jag målade upp av dig, fantasin är den människa jag trodde du var.

Denna fantasi älskar jag så mycket. Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag älskar den. Men det är bara en fantasi.


Jag vill bara att du ska veta hur illa du gjort mig. Men jag vet inget sätt att visa eller beskriva det. Jag trodde inte det om dig, från det att vi satt och tittade på varann på bussen till skolan, till det att du gjorde slut den 24e november '09, trodde jag aldrig det om dig.

Jag vill bara att du ska veta hur illa du gjort mig. Jag vill bara att du ska veta hur illa du gör mig, varje dag. Jag vill bara att du ska veta hur mycket du får mig att lida, varje dag. Jag vill bara att du ska veta hur dåligt jag mår, på grund av dig. Endast på grund av dig.

Jag vill bara att du ska veta, trots allt det, hur mycket jag älskar dig.

På något jävligt vrickat sätt.

Jag vill bara att du ska förstå.