För första gången på hur länge som helst tänkte jag skriva lite. Men vet inte ens vad. Klaga på något, kanske? Vad vet jag.

 

Funderar lite på hur bra folk har det. Det är jävligt fint väder ute. Storebror och gänget har sjösatt båten och ute på kaggen är poolen fin och stället optimalt när det är sånt här väder. Kanske är mamma nyktrare nu för tiden också? Vet inte. Har för lite kontakt för att veta. I vilket fall så är det underbart väder och kaggen är trots allt ett underbart ställe att vara när det är sånt väder.

 

Men det måste inte ens vara kaggen. Jag läser om folk som går promenader, går på utflykt, åker till någon park, går ut med hundarna, träffar någon kompis, gör någonting kul i ett jättehärligt väder.

 

Det är nu 5 år och 6 månader sen jag blev sjuk. 5 år och 6 månader sen jag insjuknade i den värsta sjukdomen jag någonsin kunnat tänka mig. Kan ni föreställa er 5 år och 6 månader utan att kunna njuta av solen, utan att kunna gå på bio, utan att kunna åka och shoppa, utan att kunna följa med flickvän/pojkvännen din på saker, utan att kunna göra vad man vill?

 

Det svider i mitt bröst när jag läser om folk som gör så otroligt härliga saker. Nej, jag förstår att det för den som läser förmodligen inte är "otroligt härliga saker" att ta en promenad med sin hund eller en vän. Men för mig är det. Jag saknar det så mycket. Att kunna göra vad jag vill.

 

Nu ska jag inte vara alltför sorglig. De senaste 5,5 åren har jag gjort många saker. Jag har träffat en underbar flickvän som står mig hur nära som helst, jag har flängt runt och jag har festat. Men jag har alltid behövt alkohol för att kunna göra saker.

 

Jag har nu mer eller mindre slutat med alkohol, vilket isolerar mig ännu mer. Visst, jag kan festa till det nu också, träffa familj eller vänner, men inte alls i samma utsträckning som förut. Nu tackar jag nej.

 

Man kan dalta hur länge som helst på varför jag blev sjuk. Jag pressade min kropp enormt utan en tanke på att psyket kanske kan ta skada av det. Tränade alldeles för mycket. Sårade mig själv och folk som stod mig väldigt nära. Det finns nog många faktorer till varför jag blev sjuk. Tyvärr hjälper det mig inte att lista ut varför jag blev sjuk. Det gör mig intet friskare.

 

Jag vet egentligen inte varför jag sitter här och gnäller. Antar att det enda man är ute efter är förståelse. Att någon skulle förstå hur jag känner. Hur det är att sitta här, titta ut genom fönstret och se det underbara vädret utan att kunna omfamna det. Hur det är att vara en fängelsekund i ditt eget psyke.

 

Sen kunde man ju önska att landstinget inte var så jävla vrickade.

 

Nåja... Ingen läser detta längre och det är väl tur det. Vem fan tycker det är kul att läsa när någon bara sitter och whinar? Jag är glad för alla andras skull att de kan leva sina liv som de vill. Hoppas att alla förstår hur lyckliga de borde vara.

 

Avslutar med att bjuda på förmodligen den bäst genomförda låten jag någonsin hört.

 

 

Ciao / Andreas