Max

Min bästa vän någonsin - eller min sämsta vän någonsin? Lite av båda antar jag.

Vi gjorde det mesta tillsammans. Vi började umgås genom Maria Bergman. Du började precis 8an och jag började precis 6an. Vi umgicks mycket, Du, Jag och Maria och efter att ni gjort slut så höll du och jag ihop. Vi gick upp på morgonen, åkte med din moppe till skolan, umgicks på rasterna, åkte hem på din moppe (om jag inte hade träning eller dylikt och stannade hos farsan). Dagarna i ända umgicks vi. Vi blev äldre och äldre och mer intresserade av datorer och musik, samt spel. Vi började lira Quake tillsammans och lirade det minst några timmar om dagen, och vi lirade tillsammans. Inget kommer väl någonsin slå känslan i LaMe och AnC!3nT? Sjukt vad mycket vi spelade tillsammans och vad vi älskade det. Vi ringde till varann när det var dags att lira och vi lirade konstant verkligen. Vi blev bland de bästa 2v2 teamen i världen. Vi var bäst.

Vi började även lira gitarr på allvar. Hofer hjälpte till på ett hörn med det mesta vi lärde oss och ett o tre och vi lirade i något litet krogsband som lirade på krogen då och då. Skitkul var det dock. Synd att du mer eller mindre la av gitarrliret, eller åtminstone trappade ner på det, när jag ökade.

Somrarna var bäst. Vi hade sjukt kul på somrarna, antingen satt vi nästan i dygn och spelade Quake tillsammans, eller så lirade vi pingis tillsammans, eller bara umgicks allmänt, kanske drog på någon fest, dygnade och gjorde random grejer, dygnade och drack kaffe hela natten bara för att dygna. Vi gjorde massa konstiga grejer, och det var alltid lika kul. Ibland bodde vi mer eller mindre hos varandra, du kanske sov hos mig en vecka i sträck eller tvärtom. Sjukt kul hade vi.

Vi blev äldre, och mognare kanske jag ska lägga till, men när vi gjorde saker tillsammans var det ändå samma Max och Andreas. Tänkte man på Andreas, vad han gjorde och vem han umgicks med så tänkte man alltid Max.

Utöver allt kul vi hade, så fanns där genom åren många gånger då vi var jävligt ledsna. Jag hade massvis av bekymmer hemma, familj som gick i tusen bitar, jag hade mer eller mindre jämt flickvän och på ett eller annat sätt om jag lyckats få mig själv sårad så var det med dig jag pratade. Du hade problem med din farsa och det var mig du pratade med. Kommer aldrig glömma när jag satt och kramade dig och du grät på Gröna Lund.

Vi fanns där för varann och var allt som bästa vänner kan vara.

Det är så sorgligt att allt detta värderades så lågt av dig.

Jag träffade en tjej som jag tyckte mycket om. Efter om och men blev jag tillsammans med henne och var så i massvis av år. Hon var mitt allt, och vi hade stundvis ett helt sjukt bra förhållande. Visst hade vi dåliga stunder, men våra bra stunder var värda allt i hela världen. Du visste allt detta. Ändå på något sätt hade du mage att gå bakom min rygg, berätta för tjejen jag älskar att du fått känslor för henne, och även efter att ha blivit bedd att dra så fortsatte du, och allt detta bakom ryggen på mig. Hon har precis lika mycket skuld i att gå bakom ryggen på mig som du har, men hon hade nyligen dumpat mig och lyckats skaffa en helt ny personlighet som var främmande för mig, men att du skulle göra något sånt mot mig var helt obegripligt för mig.

Du visste vad hon betydde för mig. Du visste vad du gjorde mot mig. På något sätt gjorde du det ändå. Jag står oförståeligt och ser på när mina två närmsta människor i världen, du och Jennifer, gör mig mer illa än någon annan kunnat göra. Ni samarbetade väl, och lyckades lika väl.


Du har tur att jag inte hugger dig tillbaka med kniven du lämnade i min rygg.


Jag står ensam kvar. Något du kanske inte insett är att skadan du gjorde mot mig inte bara var Jennifer. Alla våra gemensamma vänner har totalt slutat prata med mig. Ronnie pratade och umgicks en del med mig i början, och Hofer har försökt ta kontakt några gånger. Även Jennifers vänner som jag umgåtts med mer än mina egna vänner de senaste åren har slutat prata med mig. Ensamheten som du skänkte din så kallade bästa vän.

Jag vet inte hur du kunde vända mig och allt vi varit igenom ryggen för någon du känt så kort tid och som du visste så föga om, men det säger bara mig hur lågt du värderade allting, eller kanske hur övervärderad jag hade dig? Vet inte vilket som är rätt. Jag kanske helt enkelt värderade dig högre än jag borde ha gjort. Eller så värderade du mig lägre än du borde ha gjort. Jag vet inte.

Nu ser jag bilder på dig på hennes blogg som mitt hjärta tvingar mig att läsa. Det skär och det gör ont men jag är tvingad att läsa ändå.

Jag har aldrig i hela mitt liv mått sämre, Max. Och det har jag er att tacka för.

Det är din födelsedag, så grattis antar jag. Av någon vrickad anledning mår jag omöjligt sämre än vad jag "vanligtvis" gör. Jag antar att det är av anledningen att jag vet att ni är med varann eftersom det är din födelsedag, och jag vet hur det brukade/kunde vara när Jennifer eller Jag fyllde år. Det är hemskt, det plågar mig något enormt. Det går inte riktigt att beskriva, och det gör det inte bättre att veta hur belåten du är att du lyckats med det du försökte.

Du dömde mig till lidande. Och lida gör jag. Och det går inte åt rätt håll.

Jag gömmer mig i musiken, och värmer mig genom att veta att ingen någonsin kan bli bättre än vad jag och Jennifer var. Om det är det du är ute efter är det bara att ge upp. Det fanns en connection mellan mig och Jennifer som jag aldrig känt med någon annan, och som var starkare än någonting jag upplevt eller sett andra uppleva. Det är väl det närmsta till tankeläsning man kan komma, och vi visste så väl exakt vad som försigick i den andras hjärna, mer eller mindre.

Jennifer och Jag var bäst tillsammans, och vad som än händer så kan ingenting ändra på det.




Men värmen jag får av det räcker inte i närheten till. Jag vet inte vad som räddar mig. Det känns naivt att ens tänka mig att något skulle rädda mig. Vet ej vad jag kan göra eller vad jag ska ta mig till, men jag dwellar vidare som en själlös zombie. Det är allt jag kan göra. Tack.

Grattis på födelsedagen, Max.

Blivit lite få inlägg på sistone. Synd, typ!

Bra fest i helgen hos Mike, och sen mysiga dagar hemma hos Krille. Trevligt folk, mycket öl och mycket NHL '09.

Nu är det tillbaka till det gamla vanliga. Jobbar på en låt; Andy McKee - Rylynn. Sjukt bra instrumental låt, men jag behöver ett bättre capo. Det är redigt svårt att lyckas få fast mitt capo till att endast hålla de 3 sista strängarna (E-A-D, och inte G-B-E), så om någon känner för att bjuda till så kan ni ju bjuda på ett capo som gör det lite lättare.
I övrigt en sjukt vacker låt;






Även de som inte är gitarrälskare kan nog finna sig gilla den. När jag kan den i sömnen kanske det blir en inspelning på den också, så sit tight.

Nu blir det mer gitarr (gör jag något annat?) och mer sårslickande.

/andeh

Den musikaliska delen av den här låten är helt åt helvete. Det är falskt, det är ful, det är åt helvete. Men jag skiter i vilket.



depression
is being me...
is killing me...
is knowing me...
is bleeding me...
is taking me... to the edge

look theres nothing that you can say that would make me feel ok.
and theres nothing that you can do that could change the way i feel.

the mess im in
is killing me...
is breaking me...
is drilling me...
is draining me...
is tearing me... into pieces

look theres nothing that you can say that would make me feel ok.
and theres nothing that you can do that could change the way i feel.
and theres nothing that you have said that has made me feel this way.
and theres nothing that you can change that would take this pain away.

Åt helvete med allt egentligen. Årets sämsta dag, kanske? Nja, finns en dag som slår denna, men det är inte långt ifrån. Allt gick åt helvete idag, och varenda jävla sträng på gitarren kände för att gå sönder idag också, och jag har inga extrasträngar. HELVETE.

"He is lucky you didn't stab back with the knife he left in your back"

Och man kan fråga vem man vill, även de vänliga
Men ingen här har råd att assistera främlingar
Så det hela resulterar i en nedåtspiral
Så vi kör en mano a mano tills den ene är kvar

Hellre ledsen med dig än glad utan dig